Vipeholm – debatt SvD 1999

I samband med att mitt reportage om massdöden 1941-43
publicerades i TV4:s Kalla fakta, hade jag en diskussion på
telefon med en av dem som deltagit i steriliseringsdebatten
1997. ”Nu kommer du säkert att utmålas som en fiende till
det svenska folkhemmet”, sade han.

Jag skrattade åt tanken. Något så dumt kommer ingen att
säga. Fakta talar för sig; om folk på en institution dött
som flugor utan att ansvariga gripit in måste det berättas,
oavsett hur dessa fakta sedan kan analyseras och sättas in
i ett större sammanhang. Men så kom det, av
historiedoktoranden Elin Frykman i SvD 6 mars 1999. Jag
använde, skriver hon, de 200 döda som ”ett slagträ i
klappjakten på den svenska välfärdsstaten”. Att påståendet
saknar minsta stöd i form av citat från mitt reportage
bådar inte särskilt gott för Frykmans framtida
doktorsdisputation.

Om Frykmans debattnivå skall gälla, blir varje påtalande av
oegentligheter i själva verket förtäckt systemkritik.
Avslöja kontokortsmissbruk, och du attackerar demokratin.
Visa på vanvård på sjukhem, och du driver kampanj mot
privatiseringar. Som journalist ser jag mitt uppdrag helt
annorlunda. Jag försöker beskriva verkligheten så sant jag
förmår, oavsett vilka politiska slutsatser som kan sedan
kan dras. Jag tycker att man kan kräva av seriösa
debattörer att de utgår från vad som verkligen sägs, att de
läser texten ordrätt. Om Frykman lyssnade till och läste
vad jag verkligen sagt om Vipeholm, så skulle hon se att
den absoluta merparten av reportaget handlar om VAD som
hänt på sjukhuset och bara en liten del om VARFôR.

Ingen har ifrågasatt sakligheten i min beskrivning (till
och med uppgiften om att det var 80 män som dog 1942 är
korrekt. Frykmans anmärkning om 88 döda inkluderar nämligen
kvinnorna). Så långt allt väl, men så hävdar hon att jag
väljer ut fakta för att svartmåla Vipeholm. Hur vet hon
det? Historiedoktoranden har ju inte ens gått igenom det
tillgängliga källmaterialet från denna tid. Att hänvisa
till kariesexperimentet vid Vipeholm 1945-1954 hjälper ju
inte, det är ju några år för sent, om man så säger.

När det gäller VAD som hände, hänvisar jag i första hand
till mitt reportage i Kalla fakta och de texter jag
publicerade i Dagens Nyheter 20-21 februari. Kortfattat var
det så att 203 män dog på Vipeholms sjukhus under perioden
1941 till 1943, vilket innebar att dödligheten mer än
tredubblades. Journalerna visar att 173 av patienterna hade
drabbats av måttliga till kraftiga viktminskningar. Den
genomsnittliga viktminskningen var 12 kilo.

éven om den vanligaste angivna dödsorsaken var
lunginflammation, följt av TBC, står det klart att
viktminskningarna spelat den avgörande rollen i massdöden,
Dessa sjukdomar utlöstes eller förvärrades av näringsbrist.
Något annat rimligt sätt att förklara omfattningen just
under dessa år finns helt enkelt inte.

Elin Frykman påstår att detta var känt för samtiden. Det
stämmer inte. Vad som var känt var chefsläkarens version av
vad som hänt. I olika sammanhang talade han om den ökade
dödligheten. Men han redogjorde inte alls för den verkliga
bakgrunden, att viktminskningarna hade varit katastofala. I
sina egna skrifter och tal hänvisade chefsläkaren i stället
till ”biologisk mindervärdighet” och ”oförmåga att anpassa
sig” till tidens krav, med resultat att de dog.
Chefsläkaren lägger i praktiken skulden till den ökade
dödligheten på patienterna själva, inte hos dem som hade
ansvaret att hålla försvarslösa människor vid liv med
tillräckligt med föda. Han till och med hävdade att det
inte handlade om näringsbrist, ett falskt påstående när man
ser viktkurvorna. Sanningen om de döda var helt enkelt dold
i sjukjournalerna.

Nästa led i undersökningen var att se hur ansvariga
personer reagerade inför denna farsot. Chefsläkaren vidtog
en begränsad, generell åtgärd 1942 i form av kalk- och
vitamintillskott i kosten, trots att mera fett var den
vedertagna metoden att häva viktminskningar. I tolv fall
gavs tilläggskost, i nästan samtliga fall i ett väldigt
sent skede. För 10 av de döda hade chefsläkaren tidigare
tagit bort tilläggskosten, så ”nettotillskottet” var bara
två patienter. Av 173.

Fanns det då tillräckligt med mat, eller var näringsbristen
ofrånkomlig? Exakt hur kosten var sammansatt har jag inte
kunnat rekonstruera. Men något som helst försök från
chefsläkaren att förbättra situationen för de bortdöende
har jag inte kunnat spåra. Ingen vädjan om extra
tilldelningar, inga larm. Inte heller något klagomål på att
personalen saknade tid att mata patienterna. Chefsläkaren
uttrycker inte ens medkänsla eller oro inför det faktum att
hans patienter dör i förskräckande omfattning.
Medicinalstyrelsen som känner till dödstalen reagerar
heller inte.

Elin Frykman skriver nu att jag anklagar sjukhusläkaren för
mord på 200 personer. Ett sådant påstående tyder bara på
oförmåga att se viktiga nyanser. Mord innebär en aktiv
handling för att döda. Jag konstaterar bara faktum, de dog
utan att chefsläkaren eller någon annan ansvarig grep in.
De ord jag använt är inte att han dödade dem, utan att han
lät dem dö.

Men varför? Uppriktigt sagt vet jag inte. Jag har heller
inte hävdat att jag vet (lyssna och läs ordentligt,
Frykman). Källmaterialet ger inget sammanhängande svar utan
bara ledtrådar. Inte heller alltjämt levande före detta
anställda – jag har försökt spåra samtliga – kan besvara
frågan. Eftersom det handlar om en unik historisk händelse
är detta sannerligen ett ämne för seriös diskussion.

Mitt försök att finna någon form av förklaring bestod i att
göra jämförelser. Dels med förhållanden på andra svenska
sjukinrättningar, vilket visade att ökningen av dödlighet
var abnorm vid Vipeholm. Dels med tänkbara motsvarigheter i
tiden, alltså med eutanasin i Hitlertyskland. Den
jämförelsen visade dels att synen på dessa de svagaste av
de svaga var densamma (lägre än djur), dels att dödstalen
på tyska sinnessjukhus där utsvältning tillämpades faktiskt
kunde vara lägre än vid Vipeholm. En fallstudie som gjorts
om 196 kvinnor vid Alsterdorfanstalten i Hamburg som aktivt
svultits ihjäl, gav en skrämmande likhet när det gällde
viktminskningar.

Det står dessutom helt klart att chefsläkaren var en av de
få i Sverige som allvarligt övervägde eutanasi. Skall inte
detta redovisas? Jag tycker att jämförelsen med Tyskland
självklart måste göras, det är närmast en plikt i det här
sammanhanget. Det kunde ju faktiskt visa sig att det inte
fanns någon parallell. I stället var jämförelserna inte
alls orimliga. Att då avfärda detta som ett övergrepp är
återigen att inte ta ställning till det sakliga innehållet.

Men som sagt, det absoluta sambandet finns inte där, i form
av en order eller en belagd aktiv handling. Frågan om
VARFôR kräver alltjämt ett definitivt svar. Om jag får tro
något om mekanismerna som ledde till att chefsläkaren lät
sina patienter dö undan utan att ingripa, så låter det så
här:

Jag tror, att viktminskningarna inleddes på ett ”naturligt”
sätt under hösten 1940, då sammansättningen av kosten
försämrades. Påverkad av sin syn på dessa människor som
livsodugliga lät chefsläkaren naturen ha sin gång.
Förmådde de inte leva på de ransoner som gavs, fick de dö.
Jag tycker att Karl Grunewald, som nu energiskt försvarar
chefsläkaren, faktiskt slår huvet på spiken: ”Han ansåg väl
att de borde ha klarat sig på den näring de fick” (DN
21.2).

Jag tror dessutom att chefsläkaren såg detta skeende som en
intressant studie av vilka som skulle klara sig och vilka
som skulle dö, det tycker jag man kan utläsa ur en rad
kommentarer och statistiska sammanställningar om
dödligheten han gjorde då. Därmed fick massdöden på
Vipeholm ett drag av experimenterande med människor.

När det gäller chefsläkarens skuld till att 200 människor
dog, tycker jag att den ökar ju längre han förhåller sig
passiv. Det som skedde vid Vipeholm var onormalt, oavsett
vilken jämförelse man gör. Hade chefsläkaren gripit in när
viktminskningarna börjat bli tydliga, hade bilden av honom
blivit annorlunda. Nu lät han detta pågå i tre års tid. Dra
en parallell till nutid. Tänk om det uppdagades att en
vårdinrättning för utvecklingsstörda i Sverige idag låtit
dödligheten mer än tredubblas och 200 dö under tre år utan
att sätta in motåtgärder? Den tidens föreställningar om
människovärde var annorlunda och gjorde denna abnormitet
möjlig, men kvarstår inte skuldfrågan?

Thomas Kanger
reporter Kalla fakta, TV4

Copyright © 2018 Thomas Kanger