De var flera hundra, oftast ovetande om varandras
identitet. Familjer och vänner fick inget veta. De flesta
har tagit med sig hemligheten i graven.

”Alla dessa söndagsutflykter, jag som trodde att det var
för vår skull. Nu får jag veta att dessa utflykter inte
bara var enkla söndagsnöjen. Trots att det han gjorde var
hedervärt, känner jag mig kluven. Min far hade andra sidor
än jag kände till.

Kvinnan framför oss är stark och framgångsrik, precis som
hennes far, köpmannen, hade varit. När han dog hittade hon
efterlämnade brev och dokument, svårtolkade fragment ur en
verksamhet som hon aldrig hört talas om. Fadern hade varit
den hemliga motståndsrörelsens regionala ledare i Småland
och ôstergötland under 15 års tid, under hela hennes
barndom.

När hon får bilden klar för sig värjer hon sig mot en
publicering av faderns namn. Samma reaktion kommer från
dottern till den person som hade motsvarande befattning i
Skåne. ”Jag fick aldrig veta något om detta”, säger hon på
telefon och ber att få förbli anonym. Vem vet vad ett
avslöjande av militära hemligheter kan leda till?

Att det existerade en organisation som hade förberett ett
gerillamotstånd i Sverige skrev Dagens Nyheter om redan
1990, i samband med en våg av avslöjanden om Stay behind i
Europa efter Kalla krigets slut. Men från officiellt håll
har tystnaden varit kompakt. När den stora
neutralitetspolitikkommissionen för några år sedan skulle
utreda hur nära Sverige samarbetat med Nato, gick det inte
att få fram ett enda dokument om organisationen.

Och vittnesmålen är sparsamma. Den ende aktive
”frontsoldaten” som hittills framträtt är den förre
hotelldirektören Reinhold Geijer. Det skedde i TV4:s ”Kalla
fakta” för två år sedan. För honom var kontakterna med Nato
en självklarhet och inget att hyckla om.

– Jag träffade bland annat amerikaner och kanadensare i det
här arbetet, säger han till DN. Men mest tydde vi oss till
engelsmännen, De var våra läromästare i konsten att bygga
upp ett hemligt motstånd.

Nu är Geijer drygt 80 år, välskräddad, snabbtänkt, med en
god känsla för detaljer. En man med stor bekantskapskrets,
”även om det varit en hel del begravningar de senaste åren”
Han hade varit yrkesmilitär, men bytte bana på 1950-talet
och blev direktör vid Storliens högfjällshotell. Som sådan
var han något av en jämtländsk kändis. Hans ställning gav
stora möjligheter att resa och ta kontakter. Reservofficer
var han fortfarande. Få kunde vara bättre lämpade för
uppdraget som organisatör av en hemlig armé.

1957 blev han uppringd av en person vid namn Stig
Waldenström. Han skulle senare visa sig vara assistent till
överste Anders Grafström, mannen som var chef för Stay
behinds hemliga kansli. Kunde Geijer göra sig tillgänglig
för ett möte redan nästa dag? Det kunde han.

– Det var Anders Grafström själv jag träffade. Han ville
att jag skulle bli regional ledare med ansvar för Jämtland,
Härjedalen och Västerbotten. Jag svarade ja. Senare fick
jag också ansvar för Västernorrland.

Reinhold Geijer blev på så sätt en liten länk i en stor
kedja. Stay behind fanns i 16 länder i Västeuropa samt i
Iran. En struktur som samordnades av ett särskilt
Nato-organ, ”Allied Clandestine Committe/Special Operations
Planning Staff” (ACC/SOPS). Om länderna blev ockuperade av
Sovjetunionen och den reguljära armén slogs ut, skulle Stay
behinds gerillasoldater omedelbart ta vid. Situationen
under andra världskriget, då inget underjordiskt motstånd
var förberett vid nazisternas ockupationer, skulle inte
upprepas.

De svenska ledarna deltog i möten med ACC/SOPS, men hade en
slags observatörsstatus. Skillnaden spelade dock ingen
större praktisk roll för Sveriges del, eftersom Nato bidrog
med både materiel och utbildning. Reinhold Geijer var
själv i England flera gånger.

– 1959 for jag via London till ett gods utanför Eaton. Det
skedde under stort hemlighetsmakeri, med falskt pass och
jag fick inte ringa min fru. Syftet med resan var
utbildning i bland annat brevlådeteknik för att överlämna
hemliga meddelanden, och en del andra James Bondliknande
övningar. Engelsmännen var väldigt tuffa. Jag hade ibland
en känsla av att vi gjorde bort oss, att de undrade vad vi
egentligen dög till.

éven om organisationen var samordnad med Nato, skedde
uppbyggnaden av svenska Stay behind delvis i motsättning
till USA. Det hela började redan vid krigsslutet 1945.
Statsrådet Eije Mossberg fick Tage Erlanders uppdrag att
lägga upp riktlinjerna för arbetet. Det militära ansvaret
lades på chefen för armén Carl August Ehrensvärd, som i sin
tur tillsatte Anders Grafström att leda det praktiska
arbetet. Det skedde 1946. Grafström var veteran från finska
vinterkriget och känd som något av en äventyrare.

Men Grafströms motståndsorganisation fick konkurrens av
andra personer med liknande ambitioner. Otto Hallberg,
ledare för den nazistiskt influerade rörelsen Sveaborg,
började 1948 att bygga upp en kår med 100-tals personer
runt om i landet som förberedde sig på en sovjetisk
ockupation. Och CIA-mannen William Colby, som var
stationerad i Stockholm mellan 1951 och 1953 och sedermera
skulle bli CIA:s högste chef, satte vid ankomsten till
Sverige genast igång med uppbygget av en Nato-styrd Stay
behindgrupp.

Ledningarna för de olika organisationerna korsade varandras
spår, eftersom Nato var den gemensamma faktorn. Men i
längden kunde regeringen varken acceptera USA:s operativa
inblandning i Sveriges försvar eller Hallbergs privata
verksamhet. Sveaborgs motståndsgrupp slogs sönder genom att
Otto Hallberg åtalades för olovlig kårverksamhet. Och Colby
fick finna sig i ett rakt direktiv.

– Vi gjorde klart för Colby och amerikanerna att vi skulle
sköta den här verksamheten själva, berättar förre
arméchefen Carl-Erik Almgren.

Efter den rensningen tog uppbygget fart. Tre uppgifter, med
tre ansvariga personer: Anders Grafström förberedde den
väpnade motståndskampen och hade hand om all rekrytering.
Underrättelsetjänstens chef Thede Palm planerade för en
livlina för evakuering av statsledning, höga militärer,
nedskjutna piloter och kurirer. Och en person, som vi inte
känner till namnet, ansvarade för propagandan och den
psykologiska krigsföringen under en sovjetisk ockupation.

ôver sig hade dessa tre män en ledningsgrupp som drog upp
riktlinjerna för arbetet och som samtidigt skulle garantera
en bred samhällelig förankring. Högste chef var Alvar
Lindencrona, som i ”det civila” var direktör för
försäkringsbolaget Thule. Mötena i ledningsgruppen hölls i
hans paradvåning på Stureplan i Stockholm, och där
träffades under årens lopp en liten krets av invigda
dignitärer. Statsminister Tage Erlander var själv med på
sammankomsterna. 1957 lade han ansvaret i regeringen på
inrikesminister Rune Johansson, som satt i ledningsgruppen
tillsammans med sin statssekreterare, blivande
rikspolischefen Carl Persson.

Från näringslivet deltog LO:s ordförande Arne Geijer
och TCO:s Walter èman, Saf-ordföranden Bertil Kugelberg och
direktören Curt-Steffan Giesecke. Stig Synnergren, som blev
ôB 1970, och Carl-Eric Almgren var militära representanter.

Motståndsrörelsens ”kontor” låg på Bergsgatan 16 på
Kungsholmen i Stockholm. Lokalerna inrymdes i en vanlig
våning, men var i god spionstil dolda bakom en extra
spegelklädd ingång i tamburen. Här jobbade Grafström,
officerarna Sune Gladh och Gunnar Areskoug, samt några
kontorister. Ytterligare två officerare, Stig Waldenström
och Axel Brunnström, rekryterade folk ute på fältet.

– Dessutom arbetade fyra man med radiotelegrafi, säger
Reinhold Geijer. De verkade gå i skift dygnet runt. Någon
av dem var alltid där när jag var där. Vilka de hade
kontakt med vet jag inte. Men jag antar att det var med
högkvarteret i England.

Geijers besök i det hemliga kansliet skedde i samband med
möten med det skikt av aktiva som han själv tillhörde: de
regionala ledarna. Ett dussintal män som alla hade täcknamn
– Geijers eget var Robert Axelsson – och därför kan han
inte några andra deltagares verkliga namn. Men alla var
utvalda efter samma kriterier: respektabla män i samhället,
med stora kontaktnät och möjligheter att röra sig tämligen
fritt även under en ockupation.

Två av dessa regionala ledare har vi lyckats identifiera.
Den ena är en brandchef i Skåne. Den andra är köpmannen i
Småland, som värvades i oktober 1951. Bägge är nu döda, men
köpmannen har lämnat spår efter sig från motståndsrörelsen.
Unika spår, har det visat sig. I hans dödsbo återfanns
nämligen de hittills enda kända interna dokumenten. Till
stor del handlar det om organisationsskisser och brev om
personer som borde värvas.

– Gången var att att vi valde ut lämpliga personer, lät
säpo kolla dem, och om de blev godkända närmade vi oss dem
försiktigt med samtal om försvarsfrågor och till sist med
en direkt förfrågan, berättar Reinhold Geijer.

När Geijer får se köpmannens dokument, konstaterar han
snabbt att denne hade en betydligt större verksamhet på
gång i Småland och ôstergötland än han själv hade i
mellannorrland.

– Vi arbetade på samma sätt, men jag hade betydligt färre
grupper under mig, säger han. ètta celler med totalt 60-70
man. Jag hade nog för stora avstånd att täcka i min region.
Jag hade också mindre utbildat folk i organisationen.

Köpmannen var aktiv inom scoutrörelsen, och det har
uppenbarligen påverkat hans bedömning av vilka som var
pålitliga. Männen som han valt ut – kvinnor förekommer inte
alls – har ofta scoutbakgrund. De är förvånansvärt gamla
för att bli framtida gerillakämpar; många är i
45-årsåldern. I ett brev från den 16 december 1952 namnger
han 16 personer som han vill få godkända. De flesta har
borgerliga yrken; disponenter, ingenjörer, handlare,
bankfolk. En är lärare och en är präst. Där finns också
hantverksmästare och jordbrukare. Ingen av de 16 är
arbetare.

Med tiden rekyterade han allt fler personer, och inordnade
dem i en ganska omfattande regional organisation. ôverst
var han själv och hans stab, bestående av 7-9 personer med
olika arbetsuppgifter: bland annat en radioexpert, en
”kriminal-personalchef”, en intendent, och en ”journalist”.

Under staben skulle fyra-fem så kallade U-grupper
organiseras, med ansvar för var sitt distrikt. I distrikten
skulle sedan finnas tre lokalgrupper med vardera 4 till 10
man. L-gruppernas chefer skulle enligt köpmannens plan vara
nämndemän, möjligen för att ge organisationens beslut en
slags formell legitimitet. Ytterst kunde det faktiskt
handla om att även döda svenskar som befanns vara
sovjetiska kollaboratörer.

– Jag uppskattar att 3-400 personer var med i hela landet,
säger Carl-Erik Almgren.

Grupperna arbetade oberoende av varann, ingen kände till
personsammansättningen i någon annan grupp. Lokalgruppernas
fotfolk visste inte ens vilka de andra medlemmarna var, för
att minska risken för kartläggning. I ett skarpt läge
skulle motståndskampen samordnas via radiotelegrafi, först
över en central i Sverige, som i sin tur höll kontakt med
högkvarteret i England.

Förråd för egna vapen utsågs, liksom nedsläppsplatser för
nya vapen som skulle kunna flygas in av Nato. För det
krävdes trädfria ytor som var 300 gånger 300 meter stora.

– Jag hade fem utsedda nedsläppsplatser i min region, säger
Reinhold Geijer. Vid ett tillfälle meddelade Anders
Grafström att en person från ”andra sidan” skulle
inspektera platserna. Att det handlade om den brittiske
militärattachén, det förstod jag.

Att vara regional motståndsledare var tidsödande och
hemlighetsmakeriet var ett rent praktiskt bekymmer. I några
efterlämnade anteckningar skriver köpmannen att han
utnyttjade söndagarna till att åka runt i bil och
rekognocera. Hans affärsverksamhet gav honom en utmärkt
cover. Familjen följde ibland med, som om det vore
utflykter. Ibland kunde resorna bli 40-50 mil långa på en
dag.

Verksamheten fick också en del lätt anmärkningvärda drag.
Under två av husen på hans efterlämnade gård finns stora
skyddsrum, väl kamouflerade bakom lönndörrar. Ett av dem
var tänkt som högkvarter för motståndskampen i Småland och
ôstergötland.

I händelse av ockupation visste de regionala
motståndsledarna vad som skulle göras: det första var att
försöka rädda svensk militär personal, att hjälpa dem gå
under jorden. Det andra var att utföra sprängattentat.
Målen var transportleder och transportmedel, förråd,
byggnader och industrier. Det skulle ske efter order från
motståndsrörelsens ledning.

För Reinhold Geijer handlade det även om att hålla en
flyktled till Norge öppen. Den skulle gå längs den gamla
pilgrimsleden till Trondheim. Geijer hade också ansvaret
för att skaffa fram en nationell stabsplats för de
motståndsledare som stannade i landet.

– Jag valde ut éppelbo skola i Dalarna. Min uppgift där var
att vara kvartersmästare.

Under 1960-talet började Stay behindorganisationen tappa
kraft. Beredskapskänslan var inte lika stark, och köpmannen
noterar att inflyttningen från landsbygden till städerna
ledde till att organisationen förlorade folk som var svåra
att ersätta. En av de aktiva i den högsta ledningsgruppen i
Stockholm, som vill vara anonym, säger att han uppfattade
det som om Olof Palme tappade intresset för Stay behind när
denne tillträdde som statsminister 1969.

Samma år lämnade Reinhold Geijer sitt uppdrag. Köpmannen i
Småland hade gjort det redan några år tidigare.

Motståndsrörelsen hade också drabbats av ett katastrofalt
slag: delar av organisationen avslöjades troligen för KGB.
En brittisk MI6-man, stationerad på ambassaden i Stockholm,
misstänktes 1968 för att vara sovjetisk spion. Det ledde
till en ganska omfattande omorganisation av svenska Stay
behind.

MI6-mannen blev aldrig fälld i domstol, men i efterhand
understryker händelsen på riskerna med Sveriges
säkerhetspolitiska dubbelspel under kalla kriget.
Sovjetunionen kunde rimligen inte annat än att stärkas i
sin övertygelse om att Sverige i realiteten var en del av
västalliansen. Samtidigt saknade Sverige garantier om
militärt understöd från Nato om Sovjet anföll.

I andra europeiska länder har det stormat betydligt mer
kring Stay behind. I Italien utnyttjades organisationen och
dess vapenförråd av facistiska krafter inom
administrationen till att skapa oro. I ett BBC-reportage
från början av 1990-talet vittnade flera av de aktiva att
de legat bakom sprängningen av järnvägsstationen i Bologna
1984, då 85 människor dog. Den hemliga strukturen och
vapenlagren blev nyttiga för dem som tillämpade
”spänningens strategi”, en terror styrd av vissa skikt inom
statsapparaten som skulle förmå folket att acceptera
inskränkningar i demokratin i utbyte mot ”säkerhet”. Stay
behind blev ett instrument för en polisstat. Samma
utveckling, fast i mindre skala, skedde i Belgien.

1978 slutade Alvar Lindencrona som chef och ersattes av
avgående Saf-chefen Curt-Steffan Giesecke. Denne blev kvar
i ledningen ända till 1990, då de första artiklarna om
svenska Stay behind publicerades i DN. I vilket skick Stay
behind finns kvar nu, är det få som vet. ”En planering utan
folk, annat än i ledningfunktionerna”, säger en källa.
Officiellt finns inte och har aldrig organisationen
funnits. Precis som så mycket annat som gäller det neutrala
Sveriges samarbete med Nato, tillhör Stay behind vår
icke-historia.

Thomas Kanger
Oscar Hedin