Sveriges Chicago … så kallades Sala i folkmun. Det var ett ställe där gangsters härjade under sex års tid på 1930-talet och hade fem mord på sitt samvete.
Men det var faktiskt först efteråt, när allt var över, som människorna i staden riktigt fick klart för sig vad de hade genomlevt. Begreppet Salaligan föddes nämligen först när mördarna hade gripits.

En regnig höstförmiddag rullar min bil in i Sala. Sjuttio år har gått sedan ligans fem medlemmar greps. Fallet är unikt i svensk kriminalhistoria, något liknande har inte skett i modern tid. Och nu då? Finns det spår kvar efter härjningarna? Jag är ute på spaning …
Jag har jobbat här i staden tidigare. Av och till hoppade jag in på Länstidningens lokalredaktion under mina tidiga år som journalist i Västmanland. Politiska beslut, företags framgångar och bakslag, en och annan skandal. Och så förstås allehanda polisnytt, en stadig källa till texter för den som behöver fylla dagens sida. Sån’t skrev jag om, tämligen enkel lokaljournalistik alltså.
Senare jag återvänt till kommunen, som deckarförfattare. I boken Söndagsmannen från 2004 lät jag mitt mordoffer, Ylva Malmberg, vara studerande vid Tärna folkhögskola. Den ligger söder om huvudorten. Och Salaligan … den historien är som påhittad av en deckarförfattare. En story som i verkligheten var den första moderna iscensättningen av ett omfattande brott.
Sala avviker från alla andra Västmanländska städer. Medan Västerås och Köping fortfarande är mentalt präglade av sina forna storindustrier och medan Bergslagens småkommuner alltjämt är bruksorter, är Sala en tjänstemannastad. Det syns till och med på bebyggelsen. Låga träbyggnader, en medelklassens idyll. Ganska vacker, faktiskt. Men det råder något karaktärslöst över samhället, det har jag alltid tyckt. Egentligen är den bara en enda lång genomfartsgata.
Sparbankshuset dominerar Stora torget i centrum. Sparande, det känns alltid tryggt, som en försäkring inför framtiden. Men huset ruvar på sina hemligheter. Hur många anar idag att bakom ett av de välvda fönstren så jobbade Sigvard Thurneman i sina fars herrekiperingsaffär? En klent byggd man på 177 centimeter och 60 kilo, med flyende haka och intensiv blick. En kostym, min herre? Det ska vi ordna! Mitt emot ligger förresten Dressman numera. Tiderna har förändrats.
Några kvarter bort låg familjens villa, på Pråmgatan. Där osade det ofta av bolmört, berättar en som vet. Denna medicinalväxt av potatissläktet kunde orsaka hallucinationer. Det var unge Thurneman som bedrev hypnotiska experiment med hjälp av droger som säkert kunde försätta vem som helst i trance. Men hans vän Wilhelm, som Thurneman hade ett homosexuellt förhållande med, sköt sig själv efter en sådan seans.
Vid det laget hade Thurneman redan mördat. Han sköt droskchauffören Sven Eriksson utanför Västerås en novemberkväll 1930. Thurneman körde sedan själv taxibilen, en Overland Whippet, till Sala. Där sammanstrålade han med en elektriker vid namn Hedström. Denne nittonåring hade lockats med i den magiska cirkeln, Thurnemans klubb för teosofi, yoga och hypnotism.
I Sala möttes de på den så kallade 1913-bron, som leder från Gruvgatan över till Brogatan alltjämt idag, om nu någon vill besöka platsen. Kumpanerna åkte tillsammans till Karl XI schakt i Sala silvergruva – det finns också fortfarande kvar – för att dumpa liket. Men ett vittne dök upp, och schaktet var dessutom förspikat, så de åkte vidare till Sörbobäcken som ligger på vägen mot Salbohed. Där, åt höger från bron över bäcken (finns kvar även den), kastade de i den stackars Eriksson. Men inte bättre än att han blev liggande fullt synlig i det grunda vattnet.
Polisrapporten noterar sedan att ”liket var iklätt blå kavaj, spetsbyxor och stövlar” när det hittades dagen efter. Den tidens poliser var onekligen osentimentala.
Offrets plånbok fanns kvar, så inget hade stulits. Men hur tänkte Thurneman? Mordet föreföll meningslöst, vilket på sätt och vis gjorde det ännu grymmare. Samma dag som han mördade Sven Eriksson fyllde Thurneman 22 år. Gav han sig själv en födelsepresent, ett mandomsprov i form av ett mord? Onekligen ett slags deckargåta att grunna på. Många har försök att se in i Thurnemans huvud. Den som kommit längst är professor Olof Kinberg, som gjorde den rättspsykiatriska undersökningen i samband med åtalet. Kinberg frågar:
”Ni tycks aldrig haft några betänkligheter för att taga livet av folk?”
”Nej”, svarar Thurneman.
”Skulle det inte vara att föredra att göra ett inbrott utan att behöva slå ihjäl någon?” frågar då Kinberg.
”Jo”, svarar Thurneman. ”Men det blir inte samma intresse.”
Professor Kinberg noterar att Thurneman skrattar när han levererar det sista svaret. Kinberg konstaterar att när Thurneman beskriver sina våldsdåd, då råkar han ”i ett märkbart lustfyllt spänningstillstånd, då blicken blir glänsande och mörk och han ibland rodnar”.
En lustmördare, mitt i Salas idyll! Bevare dess medborgare!
Två år senare tar den då 24-årige Sigvard steget fullt ut i iscensättningen av sitt liv och byter namn från Nilsson till Thurneman, sedermera tolkat som ett anagram för ”manhunter”. Han bestämmer sig, han blir människojägaren i den lille borgarens förklädnad.
Fler dras in i mordplanerna med lock och pock och trollkonster. Thurneman och olika konstellationer av de fem ligamedlemmarna i den magiska cirkelns kärna genomför sedan ett dubbelmord i Kölfors norr om Sala, ett mord på en äldre kvinna i Västerfärnebo och till sist ett rånmord i Sala på ett bud med pengar till löner åt arbetarna i Strå Kalkbruk. De tre förstnämnda offren brändes efter morden inne i sina hus, spåren i naturen efter gärningarna är således utplånade. Men över det sista offret, Elon Pettersson, har det rests en minnessten. Den står bland piskställningar och lekplatser i ett modernt bostadsområde på Dammgatan. Och i Sala silvergruva finns ett litet polismuseum med ett rum fyllt av artefakter från Salaligan, för den som vill få närkontakt med grymheterna.
Men åter till historien: Det tycks mig som om det första mordet blir avgörande för Thurneman. Det är det enda mordet där Thurneman inte dödat för pengarna. Det är det enda mordet där han nekar till själva dödandet. Han medger att han var med i bilen, men namnger två andra uppenbart oskyldiga personer. De ska ha avlossat de dödande skotten. Och framför allt: Han säger att han blev beordrad av ledningen för den magiska cirkeln att utföra mordet. Ledningen, det är två personer i Stockholm. En fantasi, tror såväl polis, åklagare och professor Kinberg.

Men är det verkligen bara en fantasi … nu så här tre kvarts sekel efteråt undrar jag i min deckarförfattarhjärna … ja och nej … Han förefaller att vara så övertygad, Thurneman. Och han hade ju redan erkänt, inget mer fanns att förlora, han behöver inte skylla ifrån sig. Så ledarna fanns nog, samtidigt som de inte fanns. De var verkliga inne i hans huvud. De utgör hans alter ego, rösterna som beordrar honom att genomföra det otänkbara.
Röster? Inne i huvudet? Har vi inte hört det alldeles nyligen, från Hagamannen, från Anna Lindhs mördare, från andra våldsmän? De hörde också röster. Röster har blivit på modet. Sade jag inte att Salaligan var en modern iscensättning av ett brott?
Thurneman återkommer till dessa ledare flera gånger efter gripandet. De beordrade honom också att genomföra morden i Kölfors och i Sala, men märkligt nog inte i Västerfärnebo. Så någon universell bortförklaring tjänade de inte som. Hans inre röster … Nog fanns de allt. Thurneman var en lustmördare med kluvet sinne.
Syntes det?
”Han var inbunden.”
Sven Norling såg Thurneman ofta. Inte undra på, Norling hade ju sin fotoateljé vägg i vägg med Nilssons herrekipering, där Thurneman jobbade. Thurneman passerade förbi två gånger om dagen, minst. De nickade åt varandra när de möttes.
Sven Norling? Som deckarförfattare skulle jag nog säga att han är som en romanfigur, även han. På Salaligan finns ett antal fotografier som publiceras varje gång det skrivs om fallet. Sven Norling tog dem. Han präglade vår bild av Sveriges enda gangsterliga.
Den där höstdagen jag besökte Sala hörde jag mig för hos nummerupplysningen. Jodå, det finns en Sven Norling i Sala. Jag ringde. Är det verkligen du som …? Kan jag få komma upp? Välkommen!
En lång man mötte mig i dörren. Höften var nyopererad, han gick lite illa. Han bad mig sitta inne i hans arbetsrum. Sven slog sig ned vid datorn, där han suttit strax innan jag kom. Han satt och klippte om en av sina filmer i ett redigeringsprogram … ljud och bild skulle klippas och mixas, filmen skulle överföras till dvd. Stadsbiblioteket hade beställt en tekniskt moderniserad version av hans svartvita sextonmillimetersinspelningar från Salas stadsliv från förr i tiden.
”Vem gör om det till dvd?” frågade jag.
”Jag själv, såklart!” svarade Norling. Han var omgiven av teknisk utrustning. Jag satt i en regelrätt datoriserad filmstudio, Sven Norlings egen.
”Hur gammal är du?” frågade jag, något tvivlande.
”Nittiotre”, svarade han.
Sedan började han berätta om de klassiska bilderna som han tog av Thurneman och ligans medlemmar. Living history, tänkte jag.
”Redaktören på Sala Allehanda ringde när de första i ligan greps efter mordet på Elon Pettersson . Det var på midsommaren 1936. Han sade åt mig att kila ned till polishuset, eftersom de hade fått tag på mördarna. Thurneman och Hedström. Du är tokig! sade jag.”
Precis som alla andra trodde inte Norling sina öron när han hörde vilka två av gärningsmännen var. Alla hade tagit för givet att mördarna var några andra än småstadens egna gossar. Dessutom handlade det om två personer som han kände till mycket väl.
”Det var fullt av folk utanför polishuset, ryktet hade gått som en löpeld. En av dem som var därnere var Jansson. Han stod i folkhopen.”
Jansson, det var den tredje mördaren vid det sista dådet. Trots att han såg vad som hade hänt med kumpanerna försökte han inte fly. Han greps någon dag efteråt och gav sig utan motstånd. Därefter plockades de återstående två sista personerna i mordligan upp av polisen.
Sven Norling var sedan med när Thurneman vallades runt av polisen i spåren av sina brott.
”Jag tog också bilderna på de förkolnade resterna av Mathilda Blomqvists hus 1934. Hon låg sönderbränd i huset. Men då var det ingen som kopplade ihop de olika händelserna. Det gick så lång tid mellan morden. Begreppet Salaligan var ett påfund av tidningarna efteråt.”
Det var alltså ingen bygd i skräck under åren 1930 till 1936. En myt gick upp i rök … Sala som ”Sveriges Chicago”, stadens som härjades av gangsters, existerade aldrig. Men ändå blev det till slut det en effektiv iscensättning vars rykte lever kvar än idag, sannolikt i Sigvard Thurnemans smak.
Innan jag lämnar Sven Norling frågar jag vad han ska göra härnäst. Han skrattar lite, 93-åringen.
”Inför höftoperationen sade jag till läkaren att den gamla höften höll i nitton år. Efteråt sade jag att jag hoppas att den nya ska hålla längre.”
Vad hände med alla de inblandade efteråt, efter gripandena och chocken över att ondskan levt granne med stadens borgare? Sigvard Thurneman hamnade på Säters fasta paviljong och blev kvar i 32 år. Sedan flyttade han till Abrahamsberg i Stockholm där han levde ett tillbakadraget liv, samtidigt som han arbetade och skrev en del. Han dog 1979, sjuttio år gammal. Hans historia är tämligen känd. Däremot har det märkligt nog inte skrivits många rader om de fyra andra ligamedlemmarna och de anhöriga till offren. Jag lyckades faktiskt inte hitta en enda uppgift om hur livet gestaltade sig för dem när rök och damm hade lagt sig. Lite fick jag dock fram genom eget spaningsarbete.
De fyra medbrottslingarna dömdes alla till livstids straffarbete. I praktiken innebar det att de satt inne mellan åtta och tolv år, förvånansvärt kort tid med tanke på sina brott. Nu, i vår ”upplysta” tid, hade strafflängden sannolikt varit den dubbla. När de kom ut var två av dem just fyrtio år fyllda, en var trettiofem, och den yngste bara trettio år gammal. Halva livet låg framför dem. En av dem, Jansson, flyttade först till Malmö, men återvände faktiskt till Sala redan efter ett år i frihet … jag undrar hur det var? Vad pratade han med Salaborna om? Det var nog inte så lätt, för efter ytterligare två år återvände han till Malmö och blev kvar där till sin död, sjuttioett år gammal 1979. Han gifte sig 1955, men var änkling de sista elva åren. Några barn fick han inte.
En av kumpanerna hette Abrahamsson och var radiomontör i sitt tidigare liv. Han var den ende som vägrade erkänna under förhör och rättegång. Efter elva år i fängelse bytte han namn och flyttade till Stockholm. Ogift och barnlös dog han 1986, sjuttionio år gammal. De sista trettiotvå åren bodde han i samma lägenhet på sjätte våningen i ett hus på Hornsgatan på Kungsholmen. Kanske någon minns honom fortfarande? Jag letade upp namnen på alla som bodde i huset under 1980-talet. Ett tiotal av dem lyckades jag få tag på. Mindes de den gamle pensionären med sitt kolsvarta förflutna, den mörka hemligheten som han med största sannolikhet inte stoltserade med.
Svaren från grannarna var entydiga, nästan i varje fall. Ingen mindes honom. Utom en person, en kvinna som bodde mitt emot på sjätte våningen. Hon mindes honom som en grå liten farbror som var fullständigt obemärkt bland husets hyresgäster. Var den mannen verkligen medlem i en notorisk mördarliga, delaktig i ett unikt fall i svensk kriminalhistoria? Häpnaden var stor hos den forna grannen.
Lindberg, elektrikern och den yngste i gänget, kom ut redan efter åtta år. Han flyttade också till Stockholm, och så småningom till en fastighet på landet utanför Kristianstad. Där dog han bara sextio år gammal 1975. Inte heller han gifte sig eller fick några barn.
Den fjärde medbrottslingen, Hedström, han som Sven Norling kände till innan allt hände, hade redan två barn och ett på väg när han greps. Efter fyra år i fängelse skilde sig hustrun från honom, men när han kom ut efter tio år gifte de om sig. De flyttade runt, först till Stockholm, sedan till Uppsala och till Göteborgstrakten. Till sist slog de sig ned i Västerås. Han var den siste av ligamedlemmarna som dog, 1988.
Västerås, det var faktiskt startpunkten för Salaligan. Det var där som Sigvard Thurneman beställde den taxi vars chaufför Sven Eriksson han sedan mördade. Hedström var med och dumpade Erikssons lik i Sörbobäcken. Tänkte Hedström ofta på det när han gick på Västerås gator och taxibilar passerade honom?
En som tänkte mycket var Sven Erikssons änka Anna. Hon grubblade och grubblade. Till slut grubblade hon sig mentalsjuk. Hon försökte förstå varför maken mördades och kunde inte ens ta till sig att mördarna till slut greps. När hon dog var hon alltjämt intagen på anstalt.
En annan änka, efter det sista offret Elon Pettersson, hette också Anna. Hur blev hennes liv? Stig Pettersson vet. Han är Elons och Annas son. När jag träffar honom är han åttio år gammal. Han bor alldeles intill 1913-bron, ligans mötesplats.
”En tillfällighet”, säger han. ”Inget jag tänker på.”
Stig var nio år när han blev faderlös. ”Jag minns det förstås, men jag förstod nog inte riktigt vidden av det”, säger han nu. ”Fast livet blev svårt efteråt. Vi bodde i en tjänstebostad, men Strå kalkbruk där pappa var anställd tvingade oss att flytta direkt efteråt. Det var hårt. Ingen brydde sig om oss anhöriga, varken då eller senare. Vi hamnade i en etta, mamma, min syster och min bror som föddes efter mordet. Jag fick utföra en massa tungt arbete efter skolan, som att hämta hem ved. Hemma pratade vi aldrig om det som hänt.”
För Stigs mamma, Anna, blev livet inte en dans på rosor. Med små medel hankade hon sig fram till sin död 1971. Hon gifte aldrig om sig. Och Stig, han jobbade sedan ett fullt yrkesliv. Hans fru Anna-Lisa fyller i berättelsen. De har varit gifta sedan 1951 och har barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Livet gick vidare trots allt.