30 år har gått och kennedymordet har blivit en luckrativ
affärsidé i USA. Blanda sanning med fiktion i en väl avvägd
konspirativ mix a la Garrison eller Oliver Stone, och
you re in the big time.

Men än är det inte för sent för hederlig journalistik i
ämnet, det visar Gerald Posner i sin omtalade ”Case
Closed”. Det är en bok som också säger något om vårt eget
kennedydrama; palmemordet.

Det är en svindlande tanke: om Marina Oswald inte hade
druckit kaffe med grannen Linnie Mae Randle i
Dallasförorten Irving den 14 oktober 1963, då hade kanske
John F Kennedy fortfarande levat och historiens förlopp
varit annorlunda.

De diskuterade vilka svårigheter Marinas make Lee hade med
att skaffa arbete. Linnie Mae Randle nämnde att hennes
yngre bror Wesley hade lyckats få anställning vid ett
skolbokslager, Texas School Book Depository i Dallas, och
att Lee borde vända sig dit eftersom lagret behövde
tillfällig arbetskraft.

Eftersom ryskfödda Marina inte talade engelska, bad hon sin
hyresvärd Ruth Paine ringa dit. Paine fick tag i förmannen
på lagret, Mr Truly, och sade: ”jag har en fin ung man här
som behöver arbete…”

Det slumpvisa valet av arbetsplats gjorde det möjligt för
Lee Harvey Oswald att knappt sex veckor senare skjuta USAs
president till döds. Och mer än så: själva impulsen till
att utföra gärningen kan Oswald ha fått från det faktum att
skolbokslagret låg vid Kennedys planerade kortegeväg.

Händelsen med samtalet över kaffekopparna återberättas av
Gerald Posner i boken ”Case Closed” (Random House, New
York). Verket är sannerligen inte det första som behandlar
Kennedymordet, Posner anger i förordet att det finns över
2000 (två tusen) böcker i ämnet. Många av dem har blivit
bestsellers och gjort sina upphovsmän rika. Men mottagandet
i USA av ”Case Closed” tyder på att det handlar om ett
unikt arbete. För första gången penetreras i detalj Oswalds
liv, psyke och möjlighet att ensam utföra mordet. Boken
formas till en effektiv projektil mot alla
konspirationsteoretiker som under de gångna 30 åren dragit
in FBI, maffian, Kuba och mycket annat i ett ständigt
växande nätverk av påstådda sammansvurna.

Posner, som tidigare var advokat, använder sig av den
undersökande journalistikens metod: han utgår från en tes
(Oswald var ensam om mordet). Därefter läser han allt,
talar med alla, och analyserar sedan sitt material. I det
här fallet visar sig tesen hålla.

Bokens bärande delar är skildringen av Oswald samt en
kriminalteknisk genomgång av händelseförloppet på
mordplatsen, baserad på nya vetenskapliga undersökningar.
Lee Harvey Oswald framträder som en svårt socialt störd och
psykiskt obalanserad människa. Han växer upp faderslös och
fostrad av en neurotisk mor. I tonåren är han utan vänner
men finner redan i 15-årsåldern ett intresse som kommer att
styra både hans tänkande och handlande: kommunismen. Han
läser Marx och anser sig ha genomskådat det kapitalistiska
USA.

Vid 17 års ålder tar han värvning i marinkåren, men trots
att detta är det kalla krigets USA, tas hans kommunistiska
propaganda inte på allvar. Oswald betraktas som en ofarlig
kuf. Tre år senare, 1959, reser han till Sovjetunionen i
syfte att bosätta sig där för gott. Men Sovjet svarar inte
mot den unge Oswalds förväntningar, och han återvänder
desillusionerad till USA, tillsammans med ryskan Marina som
blivit hans hustru. Väl hemkommen riktar Oswald sin
politiska aktivitet till stöd för Castros Kuba, men det
blir ett nytt misslyckande. Han lyckas inte värva en enda
proselyt för denna sak.

Oswald förfaller psykologiskt under hela denna process.
Omgivningen finner honom påfrestande, själv anser han sig
missförstådd av alla. Han klarar inte att behålla de
tillfälliga anställningar han får, och han misshandlar sin
hustru för minsta sak. Hans politiska ambitioner tar en
våldsam riktning. I april 1963 försöker han skjuta Edwin
Walker, en högerextrem general, genom ett fönster i dennes
bostad. Men till och med det misslyckas. Att Oswald låg
bakom mordförsöket uppdagas först ett halvår senare. Samma
gevär hade använts mot både Walker och Kennedy.

Knäcken tycks komma när kubanerna avvisar hans ansökan om
visum. Oswald hade bestämt sig för att bli en väpnad
revolutionär i Castros tjänst, men hans hjälteland Kuba
vill inte veta av honom. Möjligheterna för Oswald att spela
den världshistoriska roll han själv anser sig vara värd
tycks uttömda, men så spelar tillfälligheterna honom i
händerna. President Kennedy skall besöka Dallas, och i en
tidning finns kartan över kortegevägen. Den går utanför
Oswalds arbetsplats på Elm street.

Oswald hade inte uttryckt hat eller kritik mot presidenten,
och hans motiv till att döda just Kennedy förmår Gerald
Posner inte riktigt slå fast. Det var känt att den
amerikanska regimen hade planerat att mörda Castro, vilket
kan ha påverkat Oswalds syn på Kennedy. Men avgörande tycks
vara Oswalds nästan sjukliga drift att vilja påverka
historiens gång. Oswald sköts av Jack Ruby utan att ha
erkänt mordet och har därför inget sagt om sina motiv.

Att det inte finns någon annan hand bakom mordet än Oswalds
klargör däremot Posner med önskvärd tydlighet. Med minitiös
faktagranskning smular han sönder alla teorier som vill
göra Oswald till ett verktyg för den ena eller den andra
sinistra organisationen. Genom att analysera
händelseförloppet på mordplatsen med hjälp av nya
datatekniska metoder visar han dessutom att samtliga kulor
som avlossades mot presidenten kom från Oswalds vapen och
att de sköts från fönstret på sjätte våningen i den
lagerlokal där Oswald befann sig. Allt tal om ytterligare
en skytt och om fler kulor än de tre Oswald avfyrade visar
sig sakna all grund. Garrisons och Oliver Stones beramade
”magic bullet” visar sig vara hur verklig som helst, det
var skott nummer två ur Oswalds gevär.

För att – åtminstone till 99 procent, enstaka frågetecken
kommer alltid att finnas kvar – besvara frågan om vem som
mördade John F Kennedy krävdes alltså ”bara” en saklig
genomgång och analys av fakta. Man kan därför fråga sig hur
så många konspirationsteorier kring mordet kan ha vuxit
fram. Ett svar är ohederlighet – det gemensamma för de mer
professionella teoribildarna, de som gör pengar på sin
verksamhet, är att de förvränger eller bortser från
uppgifter som talar emot deras egna förutbestämda
uppfattningar. Också det kan Posner visa i sina genomgångar
av de mest kända teorierna. Men dessa konspirationsdramer
kräver en mottaglig publik, och den är anmärkningsvärt stor
– majoriteten av USA:s befolkning tror instinktivt på någon
form av mordkomplott. Det tycks som om människor i gemen
inte kan acceptera att ett mord på en statsman kan ha en
simpel förklaring, det gör förlusten av ledaren helt
meningslös.

Bakom tron på konspirationer ligger också en vilja att
skapa ordning i det tankemässiga och känslomässiga kaos som
uppstår efter att en statsman som Kennedy mördas. Händelser
på mordplatsen som saknar betydelse i sammanhanget blir
till tecken som skall tydas, de inordnas i ett schema som
okända sammansvurna dragit upp. Ett öppnat paraply på
Dealey Plaza blir plötsligt till en startsignal för
mördarna.

I verkligheten finns mycket sällan sådana stora scheman,
tillfälligheter avgör. I Kennedys fall var det, som synes,
bland annat en diskussion över en kopp kaffe hemma hos
Marina Oswald. Men konspirationsteorierna har ett religöst
drag, de bygger på tro snarare än på vetande. Därför låter
sig de övertygade heller inte omvändas av så enkla saker
som fakta.

Parallellen till Sverige och palmemordet är uppenbar. När
Gerald Posner nu förmår visa att Kennedymordet med största
sannolikhet begåtts av en ensam gärningsman, finns skäl
till eftertanke när det gäller de svenska
konspirationsteorierna, som visserligen inte avsatt 2000
böcker, men som ändå flödat fram i stora mängder under de
snart åtta år som gått sedan Olof Palme mördades. En källa
till sådana teorier är ”privatspanarna”, en samling
människor som saknar förmåga eller vilja till kall analys
av kända fakta. En annan källa är massmedia, allt från TV:s
norra magasinet till kvälltidningarna, som gång efter annan
presenterar nya spaningsuppgifter (”spår”) på ett sådant
sätt att nya myter uppstår. Vanliga, enkla polisiära
kontroller av vittnesuppgifter eller tips växer i
mediahanteringen till öppningar in mot dolda komplotter
vars konturer läsaren eller tittaren bara kan skönja; av en
liga med finska kroppsbyggare, av poliser i Norrköping
eller Stockholm, av okända män med walkie-talkies.

Så långt liknar Sverige USA. Men det finns en betydelsefull
skillnad: i USA utreddes kennedymordet av
Warrenkommissionen, som trots alla anklagelser om
mörkläggning faktiskt sökte sanningen i fallet. Det kan man
läsa in i Posners bok – genom att belysa det väldiga
materialet från en annan vinkel bekräftar han ju den
slutsats som kommissionen kom fram till redan på sin tid.

I Sverige var palmeutredningen själv en kran i
konspirationsflödet. Nu talar jag om Hans Holmérs
utredning, inte om Hans ôlvebros. När Holmér riktade in 90
procent av polisens spaningsresurser mot PKK, var det ett
uttryck för konspirationstänkande utan
verklighetsförankring. Skillnaden på den här punkten har
visat sig vara ytterst betydelsefull, det förlorade första
året förstörde möjligheten att lösa Palmemordet.

Konstitutionsutskottet (KU) tillsätter nu en ny kommission
som skall granska palmeutredningens arbete. Den skall bland
annat ta itu med några av de mest seglivade
konspirationsteorierna. Polisspåret är en sådan. Ett
uttalat syfte är att lugna allmänheten, att få den att åter
sätta sin lit till rättsväsendet. Det hela verkar poänglöst,
konspirationsteorierna kommer ändå att leva vidare eftersom
deras näring är tro, inte vetande.

Viktigare är att komma närmare sanningen i palmemordet.
Inte lösa, för det går inte, men komma närmare. Posner
visar att det är ett jobb för en journalist.

Thomas Kanger