Historiker förvanskar svälten vid Vipeholm

Texten här nedan skickades som brev den 8 augusti 2018 till åtta historiker med anledning av den artikel de publicerat i Dagens Nyheter två dagar tidigare. Undertecknarna visade att Sverigedemokraterna i sin valfilm förvanskat svensk historia, något jag till fullo är ense om. Men de åtta förvanskar själva en allvarlig och unik händelse i vår historia, det som skedde vid Vipeholms sinneslösjukhus åren 1941-43 (vilket jag berättat om i Kalla fakta och i DN 1999, se även min DN-artikel om saken på denna hemsida). Under de krigsåren lät sjukhusets chefsläkare ett stort antal patienter svälta ihjäl.

De åtta undertecknarna avfärdar nu tanken på passiv eutanasi bakom dödsfallen och hänvisar till ”vår forskning” om saken. Någon sådan forskning existerar dock inte, och det var bakgrunden till att jag skickade brevet. De åtta bakom DN-artikeln, mottagarna av detta brev, var Lars M. Andersson och Stéphane Bruchfeld vid Uppsala universitet, Thomas Barow vid Göteborgs universitet, Elin Bommenel vid Lunds universitet, Kristina Engwall vid Örebro universitet och Södertörns högskola, Karin Kvist Geverts vid Kungliga biblioteket, samt Mattias Tydén och Klas Åmark vid Stockholms universitet.

Till dags dato har endast Kristina Engwall svarat. Svaret var resonerande men tillförde inget i sak. Någon forskning att hänvisa till fanns inte. Här nedan följer mitt brev.

 

”Jag vänder mig till er som undertecknat DN-artikeln om SD:s valfilm, för att påpeka ett allvarligt sakfel i texten. Det gäller Vipeholm.

Låt mig först säga att jag är helt ense med huvudtesen, nämligen att SD förvanskar historien. Det sker genom att blanda fakta med lögner och genom att dra orimliga slutsatser av sitt hopkok i politiskt propagandasyfte. Uppgifter från bland annat Klas Åmark, som jag känner sedan länge, utnyttjas falskt och även mitt journalistiska arbete (om Vipeholm) används på samma förvillande sätt.

Desto större skäl att vara saklig i kritiken mot filmen. Om Vipeholm sägs:

”Vår forskning visar att den förhöjda dödligheten på Vipeholm var helt frikopplad från socialdemokratin såväl som från andra partier. Den visar också att dödligheten inte har något gemensamt med det systematiska dödandet av personer med funktionsnedsättning i Nazityskland. Istället handlade det om krigets påverkan i fråga om tillgång till näringsrik mat och till personal med kompetens att vårda patienter med svåra medicinska tillstånd.”

Att det inte finns någon koppling mellan socialdemokratin och överdödligheten 1941-43 är en självklarhet. Men påståendet om att ”vår forskning” skulle visa att denna dödlighet inte skulle kunna ha med eutanasi att göra är felaktig. Vilken forskning åsyftas? Ingen alls, kan man lätt konstatera, eftersom någon sådan forskning inte har utförts. Den existerar helt enkelt inte.

Det är nog inte en alltför avancerad gissning att skrivningen i denna del kommer från Elin Bommenel, som doktorerade om kariesexperimentet. När mina reportage om överdödligheten publicerades i DN och i TV4:s Kalla fakta var det hon (under sitt flicknamn Frykman) och Karl Grunewald som stod för invändningarna. De lyckades skapa en oartikulerad osäkerhet kring mina uppgifter som ledde till att det inte blev någon formell utredning i frågan (vilket jag efterlyst). Oartikulerad, därför att varken Bommenel eller Grunewald hade läst patientjournalerna, bara jag hade gjort det. Elin Bommenel bär därmed ett ansvar till att det INTE blev någon forskning eller utredning i saken.

I sin avhandling flera år senare skriver Bommenel om mina reportage (Sockerförsöket, Arkiv förlag, sid 370-371) att ”beskyllningarna visade sig vara felaktiga” – men nämner i samma andetag att arkivmaterialet inte har ”djupstuderats”. Ingen forskning, alltså. Beskyllningarna hade inte ”visat sig” vara felaktiga.

De argument som nu förs fram i DN-artikeln om SD:s film är i båda fallen hämtade från Grunewalds påståenden 1999 (se DN 21 februari 1999) om överdödligheten. Det som i DN-artikeln nu sägs vara ”vår forskning” är varken ”vår” eller forskning. Det är två lösryckta citat, som inte ens är Bommenels egna och dessutom helt saknar stöd i Vipeholms arkivmaterial.

Bommenels lättsinniga inställning till vetenskaplig evidens bidrar nu till att dimridåer fortsätter att spridas kring denna allvarliga händelse.

Jag välkomnar forskning och utredning om överdödligheten, sannolikt det enda exemplet på omfattande passiv eutanasi i svensk historia. Här och nu är inte platsen att gå in på vad som skedde, jag hänvisar istället till den första av de två DN-artiklar som jag publicerade 1999 om saken. Den finns på min hemsida kanger.se. http://kanger.se/artiklar/svaltdoden-pa-vipeholm-dn-1999/

Låt mig bara påpeka en sak i sammanhanget. 173 av de 203 döda manliga patienterna hade drabbats av viktminskningar innan döden. Under de tre åren denna farsot pågick vidtog chefsläkaren summa 12 försök och avbröt 10 för att häva viktminskningen hos offren. Netto 2 försök att bryta den nedåtgående trenden – under tre års tid. Detta trots att metoden med att ge tilläggskost för att häva viktnedgångar var välkänd och hade tillämpats många gånger tidigare på Vipeholm (framgångsrikt, vilket framgår av patientjournalerna från tidigare år), och tillämpades på alla de andra statliga sinneslöanstalterna i Sverige under krigsåren. De hade alla samma förhållanden när det gällde mattillgång och personal under kriget. På de andra sjukhusen var överdödligheten 9 procent under de aktuella åren. På Vipeholm var den 242 procent. Chefsläkaren Fröderberg slog inte larm en enda gång om det som skedde under dessa tre år. Han begärde aldrig extra tilldelning av mat, om nu detta hade varit problemet. Passiviteten är uppenbar och välbelagd. Medan patienterna dog en efter en.

Mvh

Thomas Kanger”

 

Copyright © 2018 Thomas Kanger