”En dag ska de som utnyttjat mig få äta upp det. Får jag bara chansen.”

Så uttrycker sig flickan Liv, då fjorton år och nu en vuxen kvinna, i boken om bordellhärvan 1976. Och mycket riktigt, chansen dök till sist upp i form av skribenterna Deanne Rauscher och Janne Mattsson. I deras bok ”Makten, männen, mörkläggningen” namnges ett stort antal av de människor som surrade kring de prostituerade som om de vore sockerbitar.

Livs önskan är lättbegriplig. Men vilket skäl har författarna till att agera som hennes hämnande änglar?

Namngivandet går som en farsot genom boken. Namn droppas liksom i förbifarten. Den var horkund. Och den. Den också. Andra pekas ut mera grundligt. Det drabbar stor som liten, ond som god. Skribenterna gör i några fall troligt att de utpekade verkligen varit horkunder, men riktigt säker kan läsaren inte vara. Här finns mest muntliga påståenden, sällan handfasta belägg.

Vissa av de möjliga horkunderna sägs dessutom ha begått brott, vilket på 1970-talet innebar medhjälp till koppleri eller sexuellt utnyttjande av minderåriga – lagen som generellt förbjuder sexköp är av senare datum. Men eftersom brotten är preskriberade kan de nu inte ställas personligen till svars. Kvar står deras moraliska ansvar för sina handlingar. För dem som verkligen var skyldiga, alltså. Men vilka de är kan läsaren som sagt inte veta.

På sin väg kommer denna farsot förmodligen att föröda liv. En kvinna med lång politisk karriär bakom sig hade enligt skribenterna haft ihop det med ”bordellmamman”. På vilket sätt det ens var klandervärt är oklart. En lobbyist med känt namn tillskrivs rollen som grosshandlare i sex. Kanske var det så, själv nekar han. Men oavsett vilket: namnet tillför ingenting, annat än skvallervärdet.

Att förlaget (Vertigo) och författarna tillät sig själva att falla i denna grop är märkligt. Skvallervärdet devalverar nämligen den journalistiska hårdvalutan, som stavas trovärdighet.

Tråkigt, eftersom bokidén egentligen är väldigt god. Vad Rauscher/Mattsson har försökt göra är inte bara att se en av 1970-talets politiska affärer i backspegeln för att visa vad som verkligen hände. De försöker också vända på perspektivet: I stället för att se historien från makthavarnas utgångspunkt, skildras den från andra sidan, alltså ur de prostituerades synvinkel.

Bordellhärvan och den efterföljande Geijeraffären passar utmärkt för en sådan genomlysning. Den var visserligen mindre i rang bland den tidens politiska affärer. IB-affären och Boforsaffären påverkade oss på sikt mycket mer. IB-affären var den svenska samtidshistoriens svarta hål ända tills den till slut kunde läggas till handlingarna med den statliga säkerhetstjänstkommissionen 2002, tjugonio år efter det första avslöjandet och efter mycket journalistiskt arbete. Boforsaffären blottlade det utomlagliga samspelet mellan statsmakten och näringslivet när det gällde vapenhandeln.

Bordell- och Geijeraffärernas utgångspunkt var vissa makthavares privatmoral – eller snarare dubbelmoral – och det är svårt att sia om den har blivit så mycket bättre sedan dess. Den fick också en speciell presshistorisk betydelse, eftersom DN tvingades backa från sitt ursprungliga påstående om Geijer som horkund och säkerhetsrisk. En nesa då, givetvis, men samtidigt en god sak. Kloka avslöjande reportrar insåg att de måste ha ordentligt på fötterna innan de rusade åstad.

Men just dubbelmoralismen gör den lämpad för en skildring med omkastade perspektiv. Att lyckas med författarnas dubbla uppsåt är, som alla förstår, ganska vanskligt. Det kräver ett stort mått av journalistisk fingerfärdighet, kritisk blick åt alla håll och ett gott omdöme. När skribenternas förmåga brister ska förläggaren gripa in. Det har uppenbarligen inte skett i det här fallet.

Affären i sak, då? 1976 utredde Stockholmspolisen en omfattande koppleriverksamhet som den 46-åriga ”bordellmamman” stod bakom. Under spaningarna och i telefonavlyssningen dök ett antal kända namn upp, bland annat några politiker. När bordellmamman greps och de prostituerade förhördes namngavs ännu fler av samhällets toppar i kundkretsen. Bland dem fanns justitieminister Lennart Geijer och centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Uppgifterna brände förstås i utredarnas händer, som lämnade över dem till rikspolischefen Carl Persson. Ett riksdagsval förestod – det val som så småningom ledde till att Fälldin blev ny statsminister. Persson ställdes inför ett svårt dilemma: skulle han larma statsminister Olof Palme eller ej? Namnuppgifterna var inte bekräftade, så han kunde anklagas för att fara med skvaller. Å andra sidan kunde han få kritik för att hemlighålla politiskt viktig information.

Han valde att gå till Palme. När Fälldin själv, inför en häpen riksdag, valde att berätta att han var en av de utpekade, gick Palme i god för honom och sa att detta enbart var skvaller. Persson fick bära hundhuvudet.

I efterhand kan man summera historien så, att vid sidan om den moraliska frågan om sexköp stod två sakuppgifter i centrum: fanns det minderåriga i bordellmammans stall? I så fall skulle man tvingas att utreda om de utpekade politikerna hade brutit mot lagen. Den andra uppgiften gällde säkerhetspolitik: några av de prostituerade var polskor som i sin tur hade kontakt med folk på den polska ambassaden. Hade de lirkat ut hemligheter från politikerna i sänghalmen och fört dem vidare? Återigen ett skäl till att ta reda på vilka som verkligen var horkunder.

Säkerhetsfrågan kunde ganska snabbt avföras och Rauscher/Mattsson har heller inget nytt att tillägga. När det gällde de minderåriga var det värre. Fyra flickor var under 18 år och en, Liv, var bara 14.

Således: mörkläggning för att skydda politikerna. Häri ligger den verkliga rättsskandalen. En kulturjournalist åtalades till slut för detta sexbrott, men i övrigt utreddes saken ytterst knapphändigt.

Här tillför Rauscher och Mattsson en del nytt material. Men boken är så ostrukturerad att man inte riktigt blir klok på hur det hela har gått till. En av åklagarna gav direktiv om kunderna skulle lämnas i fred. Men varför? För att han själv utpekades som horkund (och namnges i boken), eller för att han inte i tid hade belägg för att det fanns minderåriga prostituerade? Eller för att han reflexmässigt avfärdade muntliga utpekanden från prostituerade som lögnaktig skrämseltaktik? Eller för att politiker eller andra högre makthavare påverkade honom? Det är sådant som borde ha klargjorts.

Politikerna med Olof Palme i spetsen kunde sedan hänvisa till att detta var åklagarbeslut som de inte hade med att göra. Formellt korrekt, förstås. Men faktum kvarstår att maktens män inte ville lyssna på utnyttjade flickor.

Känner vi igen detta i nutid när det gäller sexbrott? Katarina Wennstam har i två böcker visat hur utsatta kvinnor är i dagens rättsväsende.

Denna tidsbild av männens förbund tränger trots alla svagheter fram i Rauschers och Mattssons bok. Detta, och den gripande och upprörande berättelsen om den då fjortonåriga Liv, var för mig bokens värde.

Thomas Kanger