Tänk så fel det kan bli! Det är vad jag tänker på efter att ha läst om Alcalá-affären i Anita Jekanders debutbok ”Kartan och verkligheten”. Fel på många sätt, fast kanske handlar boken framför allt om förfelad vänskap.
Det finns en nyckelmening, det är när Alcalás tidigare gode vän Wilhelm Agrell säger till författarinnan: ”Jag ställde upp som hans vän, min roll var inte privatdetektivens” (sid 152).
Orden ”min roll var inte privatdetektivens” borde nog bytas mot ”min roll var inte att bry mig om fakta” för att man bättre ska förstå vad det egentligen handlar om. Det ointresset gjorde det möjligt för Jesús Alcalás vänner – personliga eller professionella – att bli hans mediala försvarsadvokater, ända in i det sista, till dess det moraliska bedrägeriet blev uppenbart för alla utom de totalt dövblinda.
Anita Jekanders bok är rena fyndkatalogen för den som vill se exempel på hur kända skribenter frivilligt avstår från sin främsta intellektuella plikt; att pröva sin tolkning av verkligheten mot kända fakta.
Ändå hade det varit ganska enkelt att genomskåda Alcalás version på ett mycket tidigt stadium. Det krävdes bara några kuggfrågor och en logisk analys strax ovan sandlådenivå. Jag talar av egen erfarenhet, från mitt enda inhopp som journalist i affären.
När misstankarna mot Jesús Alcalá för ekonomiska oegentligheter avslöjades i Dagens Nyheter i februari 2000 arbetade jag på TV4:s Nyheterna som reporter. Några dagar senare skickade jag ett fax till Alcalá, som jag aldrig träffat tidigare, och sa att jag förutsättningslöst ville höra hans version av historien. Han ringde nästan omedelbart tillbaka. Dagen efter flög jag ned till Skåne och mötte honom på hans gård.
Det framgick tämligen omgående att Alcalá ville att jag skulle forska i den komplott han ansåg sig vara utsatt för. Jag sa att jag först ville reda ut de faktiska omständigheterna kring misstankarna mot honom.
Efter fem timmars slingrande samtal återstod själva essensen: Alcalá sade sig ha skickat två summor pengar till sitt biståndsprojekt i Paraguay. Juristkommissionen, som Alcalá misstänktes ha bedragit, hade också gjort två utbetalningar. Av en tillfällighet var beloppen nästan identiska, först cirka en miljon kronor och sedan en kvarts miljon. Av ett märkligt sammanträffande hade dessutom utbetalningarna från respektive håll skett vid samma tidpunkter, först på försommaren 1999 och sedan i december samma år. Och så till sist, nästan så att man kunde misstänka en konspiration, råkade just Alcalás bägge inskickade summor försvinna.
I det läget ville jag reagera som en tonåring: ”Men hallå!”
Vill Alcalá verkligen att jag ska tro på detta? Två gånger samma summor, två gånger samma tidpunkter och två gånger försvunna inbetalningar!
Eftersom det inte behövdes en expert på sannolikhetskalkyler för att räkna ut att Alcalás version trotsade all rimlighet, bad jag honom att på ett enkelt sätt styrka sin berättelse. Det var dags för kuggfrågorna. Kan du visa postkvittot på den sista inbetalningen på 250 000? Det ligger i förundersökningsmaterialet. Okej, men varifrån fick du pengarna? Från det egna bankkontot. Ett kontoutdrag, kanske? Har inte fått något. Ring banken – det behövs bara ett enda samtal – och be dem bekräfta uttaget? Senare, inte nu.
Eftersom Jesús Alcalá då valde att avstå från en bandad intervju, tackade jag för samtalet och gick. TV4-Nyheternas chef Sven Irving och jag var sedan överens om att denna redovisning av Alcalás egna uppgifter skulle bli så förödande för honom att den krävde hans medverkan, särskilt med tanke på att det hela hade blivit en rättssak. Trots flera påstötningar var dock Alcalá aldrig villig.
Anita Jekander visar i citat efter citat att de dussintals debattörer som ställde upp på Alcalás version valde att tro på hans godhet i stället för att undersöka saken och tänka kritiskt. Det ledde, får man väl säga i efterhand, till att den offentliga debatten bitvis blev ganska underhållande men inte särskilt intellektuellt klargörande. Underhållningsvärdet grumlades dock av att deras förhållningssätt fick svåra mänskliga konsekvenser. Deras försvar av förment godhet slog i flera fall över i brutalitet mot den person som polisanmälde Alcalá och i vettlösa utfall mot de journalister som följde fallet på nyhetsplats. Och borde inte dessa debattörer ha begrundat vilken betydelse deras okritiska stöd kunde få för Jesús Alcalá själv? Av hans egna uttalanden och skriverier i saken att döma, är det nog inte för mycket sagt att hans självbild förvrängdes alltmer och drev honom djupare ned i ett moraliskt moras. Ett kritiskt stöd (sådant som verkliga vänner ger) hade kanske lett honom i en annan riktning, mot att i stället medge de faktiska omständigheterna och att förklara sitt handlande. Kanske hade hans heder kunnat räddas – vi känner ju faktiskt fortfarande inte Alcalás motiv, det finns en möjlighet att han inte var ute efter personlig ekonomisk vinning.
Om Wilhelm Agrell och några av de andra debattörerna ska dock sägas att de efteråt rannsakade sig själva och bad de felaktigt angripna om ursäkt.
”Kartan och verkligheten” visar också att ointresset för fakta ledde till att kören bakom Alcalá konsekvent gjorde bisak till huvudsak. Anmälaren Michaela Sjögrens och den drivande DN-journalisten Thomas Michélsens motiv och kontakter ifrågasattes gång på gång, trots att de saknade betydelse i skuldfrågan och dessutom har visat sig vara oklanderliga. Tidningsrubriker och artiklar ansågs vara för stora, något som förvisso alltid kan diskuteras men knappast i termer av rättsröta och konspiration. Den verkliga huvudfrågan – gjorde han det eller inte – sköts i bakgrunden. Det är intellektuellt sett inte särskilt imponerande och får åtminstone mig att läsa dessa skribenter med större vaksamhet i fortsättningen.
Alcalá-affären kommer sannolikt att påverka det offentliga samtalet under lång tid framöver, och Anita Jekanders bok är utmärkt för den som vill veta vad som hände. Den är också välskriven, men jag störs av att hon inte riktigt håller ordning på sin egen roll i texten. Oftast skildrar hon förloppet med nödvändig distans till sitt material, men ibland tar hon klivet fram och blir part i målet. Det sistnämnda är onödigt. I det här fallet talar fakta sitt eget tydliga språk.

Thomas Kanger